Fem kvinnor i Universitetsbibliotekets arkiv


Victoria Benedictsson

Porträtt på Victoria Benedictsson

Victoria Benedictsson i juni 1878, och som nygift med mannen Christian Benedictsson 1871.  

Victoria Benedictsson (1850-1888) är en av Sveriges mest betydelsefulla, omskrivna och omdebatterade författare. På senare år har hon lyfts fram som en feministisk föregångsgestalt, både i kraft av sitt författarskap och sitt tragiska levnadsöde. Hennes personarkiv innehåller hennes dagböcker, teckningar, fotografier och manus, och är idag ett av de mest använda författararkiven i Skandinavien. 

Victoria Benedictsson intresse för konst och litteratur delades inte av hennes föräldrar. För att komma undan deras inflytande gifte hon sig 21 år gammal med en 49-årig änkling, postmästaren Christian Benedictsson i Hörby. Äktenskapet blev djupt olyckligt. Under en sjukdomsperiod började hon att skriva noveller och 1884 debuterade hon med boken Från Skåne, publicerad under pseudonymen Ernst Ahlgren. Året efteråt utkom hennes genombrottsroman Pengar, som skildrade hur en ung flicka lockas att gifta sig alltför tidigt med en förmögen godsägare men så småningom lyckas bryta sig ut ur sitt äktenskap. 

1886 mötte hon den danske litteraturkritikern Georg Brandes i Köpenhamn. Hon blev handlöst förälskad. Förhållandet med Brandes blev dock aldrig jämlikt eller lyckligt. Brandes var känd för sina många kvinnoaffärer och då Victoria Benedictsson gav ut boken Fru Marianne avfärdade han den som ”en dam-roman”. I sin dagbok skrev hon: ”Fick dödsdomen över mitt författarskap, kanske över mig själv” – ”Detta avskyvärda att icke få vara människa, endast kvinna, kvinna, kvinna!"

Sommaren 1888 blev situationen ohållbar. ”Jag är svart i själen och förtviflad”, skrev hon i sin dagbok efter ett möte med Brandes, och hon började överväga självmord. ”Det hängde på ett hår”, skrev hon någon dag senare. Natten mellan 21 och 22 juli 1888, på Leopolds hotell i Köpenhamn där hon brukade träffa Brandes, skar Victoria Benedictsson av sig halspulsådern med en rakkniv. Hon blev 38 år gammal.

Victoria Benedictssons dagbok

Victoria Benedictssons dagboksanteckningar från juli 1888, dagarna innan hon tog sitt liv.

Bild på dagboksanteckning

 

”Åh, detta afskyvärda, att icke få vara menniska, endast qvinna, qvinna, qvinna! En stundens njutning och ingenting mer.”

 

Victoria Benedictsson i sin dagbok, mars 1887

 

 

I Victoria Benedictssons arkiv finns inte bara hennes brev, manus och dagböcker bevarade, utan också en av hennes käraste ägodelar - ett inramat porträtt av kärleken Georg Brandes. 


Lina Jonn

Lina Jonn (1861-1896) var en av de första kvinnliga fotograferna i Lund och många av hennes porträtt och gatubilder finns i Universitetsbibliotekets bildsamlingar. 

Trots att familjen inte var särskilt förmögen fick Lina möjlighet att resa och studera utomlands. Efter att ha studerat språk i Schweiz arbetade hon i tjugoårsåldern som musik- och teckningslärarinna i engelska Leicester, innan hon fortsatte till Paris, där hon studerade måleri och fotografi. Hemkommen till Sverige arbetade hon en kort period på en fotografisk ateljé i Helsingborg, men i augusti 1891 kunde hon öppna sin egen ateljé på Bantorget 6 i Lund, Fotografisk Atelier Lina Jonn. Med åren fick hon också ett antal medarbetare, däribland Per Bagge, som senare kom att ta över hennes ateljé.
 

Bild på fotografier
Bild på gamla fotografier

Lina Jonn var främst verksam som porträttfotograf, men hon dokumenterade även miljöer och händelser i Lund. 1893 blev hon nationellt uppmärksammad då hon porträtterade kung Oscar II i samband med promotionen vid Lunds universitet, och några år senare vann hon första pris i en nationell fototävling, arrangerad av tidningen Idun.

Lina Jonns karriär som fotograf blev dock kort. Redan fyra år efter att hon öppnat sin ateljé i Lund bestämde hon sig för att sälja den till systern Maria. Under en resa i Norge hade hon förälskat sig i lantbrukaren Gudbrand Tandberg, och hösten 1895 lämnade hon Lund för att istället flytta till Norderhov i östra Norge. Men livet i Norge blev inte som planerat: på juldagen 1896, endast två månader efter att sonen John Tandberg fötts, gick Lina Jonn oväntat bort i hjärtsvikt, 35 år gammal.


Britt G. Hallqvist

Britt G. Hallqvist (1914-1997) är en av Sveriges mest älskade och lästa ordkonstnärer. Hon diktade barnvisor som Var bor du lilla råtta och psalmer som Måne och Sol; hon skrev sångtexterna till julkalendern Trolltider och barnböcker som Festen i Hulabo. Som översättare arbetade hon med musikaler som Jesus Christ Superstar och operor som Figaros bröllop; hon översatte klassisk dramatik som Faust, Hamlet och King Lear, likaväl som Tolkiens Bilbo och Richard Adams Den långa flykten – alltid med samma osvikliga känsla för det rätta ordet. Inte konstigt att Ingmar Bergman en gång utbrast ”G står ju för Genial!”

 

Till höger den ständigt arbetande Britt G. vid sin skrivmaskin.
 

Britt G Hallqvist vid skrivmaskinen
Bild ur Britt G:s manus till King Lear

En kommentar av Ingmar Bergman i Britt G:s manus till King Lear. 

Britt G. Hallqvists produktivitet var lika häpnadsväckande som hennes bredd. Men orden flödade inte alltid med samma lätthet. Översättningen av Goethes Faust tog henne nästan tio år att slutföra. T.S. Eliots Old possum's book of practical cats tog henne däremot bara åtta dagar – och är idag en av hennes mest hyllade tolkningar.

Och ser ni en kisse som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet vi medsamma på vad han funderar.
Han grundar och blundar – begrundar sitt namn,
sitt nattliga, kattliga, evigt ofattliga,
allra förtegnaste, egnaste namn
.

Britt G. Hallqvists arkiv överlämnades till UB åren 1996-1997. Här finns brev från kolleger och förlag, men också hela hennes litterära kvarlåtenskap i form av manuskript och arbetsmaterial till barnlitteratur, lyrik, psalmer, tonsättningar och översättningar. Arkivet omfattar idag drygt åtta hyllmeter.
 


Majken Johansson

 

Majken Johansson (1930-1993) var en av de mest uppmärksammade svenska poeterna under andra hälften av 1900-talet. Hon växte upp i Malmö och gick i gymnasiet på Katedralskolan i Lund. Vid Lunds universitet var hon aktiv i Litterära studentklubben, plattformen för den så kallade Lundaskolan, som under dessa år blev central i den svenska poesin.

1952 debuterade Majken med diktsamlingen Buskteater. Hennes poesi låg i linje med den outsiderposition som präglade den lyriska modernismen. De kända raderna från debutboken uttrycker Johanssons speciella variant av denna distans till majoritetssamhällets livshållning och språkbruk, med sitt skarpa, energifyllda skratt som också rymmer en bitter bismak av tomhet och ångest:

Mitt namn
är Ma-haha-jken
Joha-honsson
.
 

Bild på Majken Johansson och hennes munspel

Majken Johansson och några av hennes älskade munspel, som också finns bevarade i hennes arkiv.

Bild på Majken Johansson och arkivmaterial

Fram till sin död 1993 framträdde Johansson många gånger i media som den svenska samtidspoesins enda frälsningssoldat, alltid redo att brista ut i ett glatt Hallelujah!

Vid mitten av femtiotalet träffade Johansson sitt livs kärlek, den 22 år äldre direktören Solveig Borg. Partnerns plötsliga död efter bara ett års förhållande ledde till en djup livskris som resulterade i att Johansson fann Gud och tog värvning i Frälsningsarmen 1958. Men gudstron förändrade inte Majken poesi i grunden. Hennes språkliga lekfullhet och drastiska hopp mellan högt och lågt, allvar och komik, är lika tongivande i alla hennes dikter. Med sin frälsningsuniform gick hon på tvärs mot det andligt ljumma välfärdssverige, men med sin poesi visade hon att intellektuell skärpa och språklig komplexitet inte alls är oförenliga med religiös fromhet. Följande trosvissa rader har skänkt tröst åt många:

Från tusen och en sorters oro
blir jag befriad.
Bottenglädjen
räcker för alla bottenlägen
.
 

 


Vivi Täckholm

Vivi Täckholms (1898–1978) stora kärlek var Egypten - ”Jag älskar Österlandet”, skrev hon. Kärleken blev besvarad under hennes långa liv som botanikprofessor i Kairo. ”Egypt loves you” fick hon höra när Egyptens parlament år 1975 höll en fest för henne som erkänsla för vad hon fått betyda som botanist och som människa. Otaliga var de turister och vetenskapsmän som kunde berätta om Vivis generositet och stora kunnande som ciceron. Studenterna i Kairo kallade henne för sin ”mamma”.

Till Egypten kom hon som nygift 1926. Tillsammans med sin man Gunnar Täckholm, som avled redan några år senare, började hon kartlägga den egyptiska floran. Det blev för henne ett livslångt projekt och resulterade i internationellt erkända storverk som Flora of Egypt och Students’ Flora of Egypt.

Bild på material ur Vivi Täckholms arkiv
Bild på material ur Vivi Täckholms arkiv

Men Vivi var också intresserad av växternas kulturhistoria och gav ut en rad populärvetenskapliga böcker, såsom Faraos blomster och Öknen blommar. Vivi såg sig själv som en sentida efterföljare till Linnélärjungarna. Till hennes mångsidighet hörde att hon också var inspirerad av Elsa Beskow, som hon hade mött i barndomens Djursholm. Vivis första barnbok, Sagan om Snipp, Snapp, Snorum, kom ut 1926. Den sista, Våra hav, en berättelse för stora och små, färdigställdes på hennes dödsbädd.

Vivi fann livets mening i arbete. Hon arbetade oförtrutet, vare sig det gällde att bygga upp den botaniska institutionen i Kairo eller att organisera hjälpinsatser åt de nordiska grannländerna medan hon under andra världskriget var hemma i Sverige. Hon drogs nästan jämt med ekonomiska bekymmer. Men när man bläddrar bland foton i hennes personarkiv slås man av att hon alltid bar ett stort leende på läpparna.