Predikningar & rop
Roparna och andra rörelser inom folkväckelsen kan ses som exempel på sociala rörelser, det vill säga en typ av organiserat kollektivt handlande som syftar till att åstadkomma samhällsförändring utan att använda traditionella politiska metoder.
I äldre tid organiserade sig många människor i religiösa rörelser vilka ofta drevs av färgstarka individer med en särskild förmåga att väcka människors känslor genom sina predikningar. Predikan kan ses som en särskild talkonst, en retorisk genre, med många olika uttrycksformer. En inblick i denna värld ges i skriften ”Den bekanta Pigan Catharina Pärs - Dotters Besynnerliga tilstånd Utan någon egen tilläggning och omdöme”, tryckt i Stockholm 1773.
Den så kallade roparrörelsen uppträdde spontant och närmast oförklarligt i Närke vid 1800-talets mitt. Bland roparna fanns olärda pigor, barn, bonddöttrar och unga män. Deras domedagspredikningar vände sig mot tidens lögner, mot flärd, mot det utbredda supandet. Roparna mötte hårt motstånd av präster, polis och läkare och 1843 slutade det hela med ”Religionskriget” i Kvistbro i Närke. Detta är ett av många dramatiska exempel från väckelserörelsernas historia i Sverige.
Forskningen om predikningar och religiösa rörelser uppmärksammar religionens olika roller i det äldre samhället, men handlar även om att uppmärksamma hur människor utan formell makt kan mobilisera sig för att åstadkomma förändring.
Läs mer
"Adam Smedberg, roparpredikant" i Svenskt Biografiskt Lexikon.